Inatt, kring elva-rycket, slog det om. Jag vet ju att omslaget kommer men aldrig exakt när. De första dagarna efter en IVF-behandling är jag fysiskt trött och längtar till sängen. Framtiden kan varken gå i kras eller förverkliga drömmen utan man svävar utan förankring till jorden. Det är tröttande, alltså sover jag. Men så kom omslaget. Jag känner exakt vad som händer och NÄR det händer. Nu slår det om från oro till skräck, från trötthet till sömnlöshet, från svagt hopp till... jaa, återigen skräck. Plötsligt har jag så outhärdligt mycket att förlora och om jag ska förlora så vet jag att det kommer att hända de närmaste dagarna. Ska jag blöda sönder drömmen så närmar sig den dagen med dånande steg. Slipper jag blöda så vet jag det först om nio månader. NIO månader av skräck. Nu börjar flera veckor av kamp mot instikten. Instinkten att fly mot toan och försäkra mig om att jag inte börjat blöda de senaste tio minuterna. Jag försöker vara stark och modig. Jag försöker acceptera att jag sovit färdigt för ett tag. Jag försöker förstå att INGET är upp till mig längre och att ALLT är upp till det lilla pefekta embryot de pyttsat tillbaka i mig. De som forskat på detta säger att embryot själv bestämmer sitt öde. Mamman är nästan aldrig med och påverkar. Livskraftiga överlever och ingen utanför kan förutse hur det ska gå. Det enda man kan se innan är att man sätter in ett "fint" embryo, men ingen vet hur det ska fortsätta utvecklas.

I den tanken finner jag tröst