Idag känner jag mig liten.
Jag har varit på ultraljud och blodprov för att
kolla hur äggblåsorna växt på sig. Är det bara
i min stad som man känner sig som en idiot när
man går till gynekologen? Jag blev hämtad i väntrummet,
slussad in i ett rum och sedan stående som ett
frågetecken. Gynekologen satte sig med ryggen mot mig
utan ett ord och började knappa på datorn. Det fanns
ingen stol till mig så jag antog att det bara var att
hoppa upp i gynstolen. Men man vill liksom inte sitta
där längre än nödvändigt så jag väntade... Ingenstans
fanns att lägga kläderna utan de fick hamna i en hög
på golvet när jag slutligen, själv, fattade beslutet
att klä av mig och sätta mig. Ingen förklaring på vad
som skulle hända (jag vet ju, har varit med förr. Men ändå!)
utan vips så fanns mina äggstockar på skärmen. Snart var
han klar och jag fick åter stå som en idiot bakom hans tysta
rygg medan han knappade på sin dator. Tillslut blev jag less
och frågade om jag skulle stanna eller...? Han sa att jag kunde
vänta, stående, en stund...
Jag har varit hos honom förut och vet vad jag ger mig in på och
tyvärr får jag inte välja gynekolog eftersom det är så viktigt att
detta görs på rätt dag och rätt tid. Ändå är jag aldrig förberedd
på hur liten, dum och utelämnad man ska känna sig.
När jag väl hamnat hos sjuksköterskan som skulle ta blodprovet
var jag ett vrak. Hon var varken trevlig eller otrevlig men
mänsklig och uppmärksam. Trots att hon inte sa, eller gjorde,
något speciellt ville jag gråta och skrika:
"Här vill jag vara kvar!Får jag bo här? För jag vill aldrig ut
i den kalla världen igen och aldrig tillbaka till den där hemske
mannen utan empati!"
Men så skrek jag inte. Jag tackade den normal-trevliga tanten för
hjälpen och cyklade till jobbet. Nu när jag kommit hem vill jag
instinktivt krypa ner under täcket och grina. Grina för att jag
är så djäkla liten, Så fattig på hopp och så fullproppad med
hormoner.
Nä men vännen.... vilken idiot. Han var ju uppenbart på fel plats. Jag blir så ledsen när jag hör sånt. Just intimundersökningar kräver ju lite extra omhändertagande.
Jag tycker som du att det känns för jävligt att gå till gynekolog. Jag har dock sluppit att hamna hos en manlig (jag fattar väl att det finns bra manliga gynekologer man JAG vill inte träffa någon).
Vet du Julia jag hoppas å hoppas å hoppas så in i norden att det ska gå bra för dej den här gången. Det är nästan så jag skulle kunna be en bön om det, fast jag är ateist.
Jag är kvinnan i den gula villan med den vildvuxna gården. Mitt i stan fast på landet. Jag är konflikträdd och rädd i största allmänhet men också modig ibland.
Jag är gift med mitt livs kärlek och tillsammans har vi, efter många om och men, fått våra tvillingsöner Otto och Vilgot. De är ofattbart älskade och solarna i mitt liv. De går klädda i loppisfyndade kläder. Själv går jag klädd i klänning och med en stor "LillaMy"-knut på huvudet.
Jag tror på genuspedagogik, är feminist och kämpar dagligen med mig själv, min självbild, mitt föräldraskap och samhällets normer. Till detta praktiserar jag "No Poo" vilket innebär att jag inte använder kemikalier i hud- och hårvård.
Glad, kurvig, hardcore-feministisk tvillingmamma som älskar männen i mitt liv men strider mot patriarkat och förlegade könsroller. Jag försöker leva så miljövänligt som jag kan och orkar (speciellt när plånboken tjänar på det). Jag bakar och inreder yvigt och passionerat med egna infall och påhitt.
Du har kommit till en kul, feministisk mammablogg med tydliga inslag av delikata bakverk! Skratta, gråt och vråla tillsammans med mig!
Anonym