Sorg och flytt...
Men nu har jag det och kan fokusera på det, glädjas korta stunder åt det och distrahera mig med renovering när tankarna blir mörka.
Tyck inte synd om mig.
Lid med mig. Förstå mig. Men tyck inte synd om mig.
Tanken att folk tycker synd om mig, som har så mkt lycka i mitt liv, är outhärdlig.
Jag känner mig misslyckad och besviken på mig själv, min kropp och min oförmåga.
Tycker ni synd om mig så bekräftar ni min bild av mig själv - stackars Julia som inte
lyckas.
Gårdagen ägnade jag åt att gråta bittra tårar. Ett visst mått av ilska smög sig oxå in...
Ilskan var något nytt.
Jag brukar inte bli arg, bli förbittrad på livets orättvisa eller bli avundsjuk.
Ilska är så destruktivt när man inte kan rikta den mot något konkret.
Livet är orättvist och jag är knappast den som drabbas värst.
...och avundsjuka kan man ju inte känna mot någon man tycker om och unnar all lycka i världen.
Ändå nuddar jag vid ilskan, provar att rikta den mot mig själv och inser att jag är på en farlig väg.
Tror ibland att det är något fel med min kropp, en oförmåga, är jag ogästvänlig?
Men alla prover och tester visar att vi är fertila. Är det mitt oproportionerligt stora huvud som står i vägen?? Eller är det mina mörka tankar... min oförmåga att hoppas och tro??
Det enda som lättar ångesten är att jobba sig svettig och den typen av jobb råder det ingen brist på.
Idag förde jag krig mot brännässlor. Vann en Pyrrosseger. Jag motade bort dem från mina rabarber men blev bränd hundra gånger på kuppen.
Vi är så många som önskar att vi kunde hjälpa er, göra nått för er, säga några kloka ord till er. Men åter igen känner jag att allt jag skriver låter så klyschigt. Julia, du är så galet stark och jag kan inte förstå hur du gör för att dölja din sorg och ilska när vi möts. Du försöker alltid hålla humöret uppe ändå...trots att du inte behöver!!! Jag förstår att du känner orättvisa, avundsjuka och ilska, men sluta rikta ilskan mot dig själv! Hör av dig om du vill ha en person att slå på, en melon att kasta i backen eller bara prata/skrika för att få utlopp för din ilska! Till sist: Julia, det är många i din omgivning som ser upp till Dig och din styrka! Många stora Bamsekramar till Dig och Samuel!
Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan
FAAAAAAAAAN! Känner jag bara så jävla starkt. Jag blir faktiskt också förbannad. Och ledsen. Jag lider med dig. Er.
Hoppas inte det här är en dum fråga, men jag undrar verkligen då jag själv funderar kring ämnet: adoption. Hur tänker du kring det?
Sofie Silwer