Jag kan bära min egen ångest... Oftast
Idag (medan jag kämpade mot ogräset, en obstinat hund och kaffetörst)
reflekterade jag över min egen förmåga att överleva missfall och miss-
-lyckanden. Jag inser att jag har skyddsmekanismer, som ibland inte är de
mest lyckade men som fungerar, tillåter mig att fungera och inte är de
sämsta heller.
Förutom mina egna skyddsmekanismer så är jag fullt och fast övertygad
över att jag kommer att klara det. Det hjälper. Jag har överlevt så mycket
annan skit (och trott som man gör när man är förtvivlad, att jag kommer
att dö) så jag vet att jag överlever. Hur tungt det än är så vet jag att sorgen
är ett arbete man måste utföra... Något att, med näbbar och klor, kriga sig
igenom och som i slutändan formar mig och gör mig mer empatiskt.
Missförstå mig rätt, jag känner hopplöshet, ilska och förtvivlan men jag
kan bära det. Jag kan härbärgera mina känslor.
...oftast... Min mamma och make är de människor som hjälper mig att
bära och får se den osminkade versionen.
Mina vänner påstår att jag är bra på att prata om mina känslor men
jag visar bara de känslor som jag vill visa. Jag kan tala om att jag
är ledsen och sörjer och gråter. Men få får se de känslorna.
Jag inser att detta drag inte är särskilt sympatiskt...
Att mina närmaste inte får se mig visa de känslor som de vet att
jag känner. Vissa kan tom tro att de är dåliga på att se att jag mår dåligt.
Känner att de missat något tecken. Så är mkt sällan fallet.
Jag har aldrig visat de tecken som de letade efter utan jag talar om
hur jag mår, men visar det sällan. Min tanke är att "om jag kan bära
bära min egen sorg utan att gå under, varför tynga andra?"
Svaret är, förmodligen, att människor behöver känna sig behövda.
Vänskapsband blir starkare när man visar sig sårbar...
Samtidigt måste man inse att detta är mina skyddsmekanismer
och de fungerar. Något annat sätt att överleva vet jag inte.
Vad händer om man plockar bort alla murar och barriärer?
Det är jag inte sugen på att experimentera med.
Det som händer när sorgen drabbar är att jag blir mindre social
och mer ensamvarg. Det tar tid och energi att umgås som jag måste
lägga på sorgearbetet.
Men, jag har sagt det förr och jag säger det igen:
Jag är lycklig. Jag har sorger. Men jag ÄR lycklig.
De två sakerna utesluter inte varandra.
Och jag KAN bära det. Ni som oroar er över mig
ska veta det - Jag KAN bära det!
(Med hjälp av makens starka axlar och min kloka mamma med make)
Kärlek och harmoni!
reflekterade jag över min egen förmåga att överleva missfall och miss-
-lyckanden. Jag inser att jag har skyddsmekanismer, som ibland inte är de
mest lyckade men som fungerar, tillåter mig att fungera och inte är de
sämsta heller.
Förutom mina egna skyddsmekanismer så är jag fullt och fast övertygad
över att jag kommer att klara det. Det hjälper. Jag har överlevt så mycket
annan skit (och trott som man gör när man är förtvivlad, att jag kommer
att dö) så jag vet att jag överlever. Hur tungt det än är så vet jag att sorgen
är ett arbete man måste utföra... Något att, med näbbar och klor, kriga sig
igenom och som i slutändan formar mig och gör mig mer empatiskt.
Missförstå mig rätt, jag känner hopplöshet, ilska och förtvivlan men jag
kan bära det. Jag kan härbärgera mina känslor.
...oftast... Min mamma och make är de människor som hjälper mig att
bära och får se den osminkade versionen.
Mina vänner påstår att jag är bra på att prata om mina känslor men
jag visar bara de känslor som jag vill visa. Jag kan tala om att jag
är ledsen och sörjer och gråter. Men få får se de känslorna.
Jag inser att detta drag inte är särskilt sympatiskt...
Att mina närmaste inte får se mig visa de känslor som de vet att
jag känner. Vissa kan tom tro att de är dåliga på att se att jag mår dåligt.
Känner att de missat något tecken. Så är mkt sällan fallet.
Jag har aldrig visat de tecken som de letade efter utan jag talar om
hur jag mår, men visar det sällan. Min tanke är att "om jag kan bära
bära min egen sorg utan att gå under, varför tynga andra?"
Svaret är, förmodligen, att människor behöver känna sig behövda.
Vänskapsband blir starkare när man visar sig sårbar...
Samtidigt måste man inse att detta är mina skyddsmekanismer
och de fungerar. Något annat sätt att överleva vet jag inte.
Vad händer om man plockar bort alla murar och barriärer?
Det är jag inte sugen på att experimentera med.
Det som händer när sorgen drabbar är att jag blir mindre social
och mer ensamvarg. Det tar tid och energi att umgås som jag måste
lägga på sorgearbetet.
Men, jag har sagt det förr och jag säger det igen:
Jag är lycklig. Jag har sorger. Men jag ÄR lycklig.
De två sakerna utesluter inte varandra.
Och jag KAN bära det. Ni som oroar er över mig
ska veta det - Jag KAN bära det!
(Med hjälp av makens starka axlar och min kloka mamma med make)
Kärlek och harmoni!
Du låter onekligen som en stark kvinna med god självkänsla. Det är modigt av dig att skriva om missfall och längtan efter barn, det är inte alla som vågar eller orkar. Men jag tror att det kan vara nyttigt att skriva av sig, kanske inte för alla men för många så hjälper det nog oerhört att sätta ord på sina känslor!
juanna
Om jag har förstått dig rätt handlar det inte om skyddsmekanismer utan om överlevnadsmekanismer. För det mesta fixar hjärnan det alldeles själv för att vi ska överleva.
Sedan kan vi bli medvetna om vad "vi håller på med".
♥ ♥ ♥ BAMBI - nybliven 2-barnsmamma!! ♥ ♥ ♥