Sitter å bloggar på lunchen...
Våra jobbdatorer är låsta och
går inte att använda till att blogga
utan jag får hålla till godo med
lagerdatorn som inte "finns" och
således inte är kopplad till något
intranät.

Här, på lagret, låter det som
att gud/gudinnan eller hinhåle
,him self, ställer sig och kissar
på vårt tak. Det skvalar. Regnet
öser ner. I mitt
stilla sinne undrar jag hur
lillebror (tillika lagerchefen)
gör för att inte bli kissnödig
med ens han sätter sin fot här...

Hos mig triggar det dock en helt
annan typ av rinnande vatten.
Tårar.
Den funktion som legat latent,
till förmån för ångest, de senaste
månaderna, gör sig nu påmind.

Jag försöker försöka. Jag vill
vara glad, social och allmänt
trevlig men det tar så mycket
energi... det där med munterhet.
Förbannade munterhet!
Förrutom ångesten över att ett
nytt, barnlöst, år tar sin början
ska man ha ångest för att man är
tråkig, osocial och en "party-pooper".

Men min kropp säger mig att jag
borde, nej HAR RÄTT att känna så här.
Att sorg kanske inte är helt osunt?!
Att sörja att livet inte blev som jag
tänkt... Att jag inte fått snusa bebis
och kanske inte kommer att få...

DET var dagens ångestinlägg!
Nästa blir nog mer balanserat.