Bluffmakerskan
Jag går runt med en ständig rädsla att bli avslöjad.
Att någon ska skutta fram ur buskarna, när jag minst
anar det, och skrika:
"Aha!!
Det var väl det jag visste!
Den där kvinnan är inte den hon säger sig vara!
Bluffmakerska!"
Jag väntar liksom på att folk ska upptäcka att jag är en ogin, otrevlig, sniken och underbegåvad.
Tänker att om folk skulle se mitt inre så skulle de ogärna umgås med mig.
Detta gränsar till social fobi men den tar sig i andra uttryck. Jag beter mig tvärt emot vad som är logiskt om man lider av "Jag kommer snart att bli avslöjad"-syndromet. Jag blir mer framåt, mer uppmärksam på folk och framför allt mer kärlekstörstande.
Jag vill ju såå att folk ska gilla mig! Men vem är det de gillar?
Är det uppmärksamma, kärlekstörstande Julia eller den mörka bluffmakerskan?
Vem av dem är jag?
Jag har, de senaste åren, insett att jag ÄR båda.
Varken exklusivt ljusa, glättiga eller mörka, bluffiga utan en mix där ingen av dem tar form på egen hand. Jag ÄR både glad och empatisk OCH mörk och sniken!
Ingen av dem är en bluff, men ingen av dem är hela sanningen.
Nu när jag, på senaste tiden, mått som en riktig prakt-RÖV så har jag isolerat mig en aning. Inte orkat umgås för långa stunder eller i för stora sällskap. Det beror huvudsakligen på att jag inte ORKAR vara glad och uppmärksam. Jag vill inte att Mörka Julia ska sticka fram sitt fula tryne. Hon är bara trevlig mot sig själv och bjuder sällan till skratt (om det inte är på andras bekostnad...).
Men, det jag ville komma till är att, jag tror att det som definierar en mänsklig människa är att hon väljer att visa omtanke, ömhet TROTTS sina otrevliga tankar. Att hon VÄLJER sitt beteende! Att välja omtanke är ingen bluff, det handlar bara om att låsa in sin sämre hälft och låta den bättre tala.
Det valet skulle ju inte vara särskilt svårt om jag vore Jesus, Buddha eller Ghandi men nu är jag ju jag. Promenaden längst den smala vägen blir då inte att strosa utan att dra sig fram med tänderna men det ÄR ingen bluff.
Som alltid önskar jag er:
Kärlek och harmoni!
Att någon ska skutta fram ur buskarna, när jag minst
anar det, och skrika:
"Aha!!
Det var väl det jag visste!
Den där kvinnan är inte den hon säger sig vara!
Bluffmakerska!"
Jag väntar liksom på att folk ska upptäcka att jag är en ogin, otrevlig, sniken och underbegåvad.
Tänker att om folk skulle se mitt inre så skulle de ogärna umgås med mig.
Detta gränsar till social fobi men den tar sig i andra uttryck. Jag beter mig tvärt emot vad som är logiskt om man lider av "Jag kommer snart att bli avslöjad"-syndromet. Jag blir mer framåt, mer uppmärksam på folk och framför allt mer kärlekstörstande.
Jag vill ju såå att folk ska gilla mig! Men vem är det de gillar?
Är det uppmärksamma, kärlekstörstande Julia eller den mörka bluffmakerskan?
Vem av dem är jag?
Jag har, de senaste åren, insett att jag ÄR båda.
Varken exklusivt ljusa, glättiga eller mörka, bluffiga utan en mix där ingen av dem tar form på egen hand. Jag ÄR både glad och empatisk OCH mörk och sniken!
Ingen av dem är en bluff, men ingen av dem är hela sanningen.
Nu när jag, på senaste tiden, mått som en riktig prakt-RÖV så har jag isolerat mig en aning. Inte orkat umgås för långa stunder eller i för stora sällskap. Det beror huvudsakligen på att jag inte ORKAR vara glad och uppmärksam. Jag vill inte att Mörka Julia ska sticka fram sitt fula tryne. Hon är bara trevlig mot sig själv och bjuder sällan till skratt (om det inte är på andras bekostnad...).
Men, det jag ville komma till är att, jag tror att det som definierar en mänsklig människa är att hon väljer att visa omtanke, ömhet TROTTS sina otrevliga tankar. Att hon VÄLJER sitt beteende! Att välja omtanke är ingen bluff, det handlar bara om att låsa in sin sämre hälft och låta den bättre tala.
Det valet skulle ju inte vara särskilt svårt om jag vore Jesus, Buddha eller Ghandi men nu är jag ju jag. Promenaden längst den smala vägen blir då inte att strosa utan att dra sig fram med tänderna men det ÄR ingen bluff.
Som alltid önskar jag er:
Kärlek och harmoni!
